I Mikroekonomi A lär vi oss att sänkningen av en skatt, i det här fallet på arbete, ökar efterfrågan på antalet anställda med högre sysselsättning som följd. Samtidigt, när att efterfrågekurvan skjuts utåt, så ökar ju lönen och det dämpar effekten på sysselsättningen (det blir dyrare med arbetskraft). Hur stor effekten blir på löner respektive sysselsättning beror på efterfråge- och utbudselasticitet.

Tidigare studier har visat att sänkningen av arbetsgivaravgiften för unga 2007 skapade ett stort antal jobb i företag som innan sänkningen hade många unga anställda (Saez et. al. 2019; Daunfeldt et. al. 2021), men man upptäckte samtidigt att lönerna ökade markant. Det senare är inte önskvärt utifrån reformens intention eftersom tanken var att reformpengarna skulle gå till sysselsättning och inte till högre löner för de redan anställda. Högre framförhandlade löner är därigenom en indikation på att reformen är ineffektiv.

I mitt senaste working paper (Seerar Westerberg, 2021) har jag kvantifierat hur stor del av sänkningen som absorberas av redan anställda genom högre framförhandlade löner. Resultaten kan sammanfattas så här:

1. I enlighet med tidigare studier ökar de totala löneinkomsterna när arbetsgivaravgiften för unga sänks. Men över hälften av den ökningen kan förklaras av de befintliga arbetstagarna arbetade flera timmar. vilket är en indikation på att t ex deltidsarbetade i högre utsträckning arbetar full tid till följd av de sänkta arbetsgivaravgifterna för unga.
2. Endast 4.7% företagens totala kostnadsbesparingen användes för att öka de kontrakterade lönerna för redan anställda.
3. En ungefär lika stor andel av ökningen (4.8%) av de totala kostnadsbesparingen förklaras av att redan anställda får högre OB-ersättning.

Eftersom jag här kan visa att mer än hälften av löneökningen beror på att de redan anställda arbetar fler timmar finns skäl att fundera över om tidigare studier och politiska beslutsfattare har överskattat hur stor överspillningseffekten av sänkta arbetsgivaravgifter är på lönerna. Den positiva sysselsättningseffekten av att befintlig personal ökar antalet arbetade timmar bör tas med i beräkningen, vilket tidigare studier generellt sett inte har beaktat.

Till sist. Jag önskar att jag tidigare i livet intresserat mig för sparande. Istället för att förlita dig på högre löneinkomster genom skattesänkningar och att utbudskurvan är inelastisk relativt efterfrågekurvan, kan du bli kund hos Avanza genom denna länk. Det är gratis att skapa ett konto och gör du det bidrar du med att finansiera den här bloggen. Det är oerhört enkelt. Skaffa ett ISK.

Referenser

Daunfeldt, S. O., Gidehag, A., & Rudholm, N. (2021). How do firms respond to reduced labor costs? Evidence from the 2007 Swedish payroll tax reform. Journal of Industry, Competition and Trade, 1-24.

Saez, E., Schoefer, B., & Seim, D. (2019). Payroll taxes, firm behavior, and rent sharing: Evidence from a young workers’ tax cut in Sweden. American Economic Review, 109(5), 1717-63.

Seerar Westerberg, H. (2021). Are payroll tax cuts absorbed by insiders? Evidence from the Swedish retail industry (No. 20). Institute of Retail Economics (Handelns Forskningsinstitut).

Idag medverkade jag i Smedjans podd och pratade om en liberalisering av alkoholmonopolet. Det här argumenterar jag inte för enbart som en krisåtgärd utan också eftersom det skulle stärka restaurangbranschen generellt. Varför jag tycker att det är viktigt förklarar jag i podden. Relevant för dig som läser du makro nu (vilket många av er verkar göra sett till feedbacken jag får från wordpress).

Antag att C=200+ 0,75(Y-T) och att I=G=T=100. Beräkna Y och C.

I en sluten ekonomi ges Y av Y=C+I+G. Notera att vi skiter i Nx, ekonomin är sluten. Sätter vi in C har vi:

Y=200+0,75(Y-T)+I+G

Sen sätter vi in alla siffror vi har:

Y=200+0,75(Y-100)+100+100

Y=400+0,75(Y-100)

Y=400+0,75Y-75

Y-0,75Y=325

0,25Y=325

Y=325/0,25

Y=1300

Nu när vi har allt kan vi räkna ut C, och därigenom kan vi se om allt stämmer:

C=200+0,75(1300-100)

C=1100, vi sätter in det i Y och det borde ju bli 1300 som vi kom fram till innan:

Y=C+I+G = 1100+100+100 =1300

…och det stämmer ju!

Ett monopolföretag säljer 100 000 munskydd och säljs till 7,5 kr styck varvid ATC är 6 kr varav 4 kr är AVC , det är också här AVC är som lägst. Hur maximerar monopolföretaget sin vinst?

Med den information vi har kan vi rita upp följande.

1. Rita upp figuren med P och Q på axlarna och sedan den yttre linjen, efterfrågekurvan (D).
2. MR-kurvan är dubbelt så brant som D-kurvan och skär alltid Q-axeln vid hälften av var D-kurvan skär Q-axeln medan de utgår från samma punkt på P-axeln.
3. Vi vet att monopolisten vinstmaximerar vid kvantiteten där MR=MC, dvs där MC skär MR-kurvan. Vi vet också att det sker vid Q=100,000. Priset läses av på D-kurvan, vi följer alltså den vinstmaximerande kvantiteten upp till D-kurvan, där vi kan skriva in 7,5.

Var på P-axeln är MR=MC? Vi kan börja med att konstatera att AVC är som lägst när den korsar MC, och att MC korsar MR i den vinstmaximerande kvantiteten 100,000. Alltså är MC=AVC=4 i detta fall just den punkten där MR=MC. Vi ritar in dessa och är noga med att AVC har sin lägsta punkt där den korsar MC. Samma sak gäller ATC, och den är enligt frågan 2 kr högre än AVC, således är ATC 6 kr vid kvantiteten 100,000. Vi ritar in denna är noga med att rita den lägsta punkten på ATC där den korsar MC.

Vad blir vinsten? Ja, det är ju total revenue minus total cost. TR ges av priset*kvantiteten och total cost vet vi ju är 6 kr vid Q=100,000. Grafiskt hittar du detta genom att följa den vinstmaximerande kvantiteten upp tills du når ATC-kurvan. Vinsten ges av den översta rektangeln medan kostnaderna ges av de två understa rektanglarna varav den nedersta utgör rörliga kostnader och den mellersta fasta kostnader.

TR= P*Q= 7,5*100 000 = 750 000

TC= 6*100 000 = 600 000

Vinst= 750 000 – 600 000 = 150 000 kr

Vi avslutar med en annons. Jag rekommenderar dig att börja spara i värdepapper tidigt i livet och lära dig om börsen, även med små belopp. Rätt investerat växer ditt sparande betydligt snabbare än på ditt bankkonto och du lär dig samtidigt om vårt finansiella system vilket stärker dig som blivande nationalekonom. Bli kund hos Avanza genom denna länk. Det är gratis att skapa ett konto och gör du det bidrar du med att finansiera den här bloggen.

Ett kostnadsminimerande företag producerar 100 munskydd varje år och och använder sig av kapital (K) respektive arbetskraft (L) för att producera dessa. Kostnaderna för K och L är lika stora i utgångsläget. Dessvärre ökar priset på kapital, som fördubblas. Hur anpassar sig företaget på lång respektive kort sikt givet att kvantiteten munskydd är konstant och om kapital och arbetskraft i hög grad utbytbara respektive i lägre grad utbytbara?

Det knepiga med den här frågan är att det inte finns en produktionsfunktion och vi vet heller inte antalet enheter på vare sig K eller L. Därutöver vet vi inte vad priset på K (dvs r) respektive L (dvs w) är. Lyckligtvis kan det lösas på ett enkelt sätt genom ett par antaganden, men vi börjar med att konstatera att frågan innehåller information som är central för hur vi löser detta:

*Företaget är kostnadsminimerande. Det innebär att produktion sker där

*Kostnaderna för K och L är lika stora. Minns att TC=FC+VC och att FC är konstant på kort sikt och ges av FC=rK, det vill säga, kostnaden för kapital multiplicerat med antal enheter kapital, K. Vi vet också att VC=wL, som är kostnaden för arbetskraft, w, multiplicerat med antal enheter arbetskraft, L. Då har vi TC=rK+wL och eftersom kostnaderna för K och L är lika stora betyder det att rk=wL.

Poängen med frågan är ju att visa hur en kostnadsökning påverkar hur mycket L respektive K som används i produktionen, beroende på utbytbarheten. Frågan säger ingenting om att den ena produktionsfaktorn skulle vara dyrare än den andra. Vi kan därigenom också göra ett antagande om priserna på w och r, och för att göra det så enkelt som möjligt bestämmer vi att w=r=1, att de kostar exakt lika mycket (1 kr) i utgångsläget. Frågan säger heller inget om antalet enheter varför vi lika gärna kan göra det enkelt för oss och anta att K=L=10 och att det används lika många K som L (10 st) i kostnadsminimum. Då kan vi räkna ut totalkostnaden i utgångsläget:

Sen ökar kostnaden för r, som blir dubbelt så stor, det vill säga 2.

Kostnaden ökar till 30 kr. Det innebär att företaget, givet att man vill fortsätta producera samma mängd Q, får en ökad TC med 10 kr. På kort sikt: bite that bullet. Minst en produktionsfaktor är konstant på kort sikt, vanligen K, och eftersom kvantiteten som produceras är konstant kan vi inte ändra L heller. På längre sikt däremot, kan vi ju ändra lite i våra val av K och L. Ett kostnadsminimerande företag vill då minska på K som blivit dyrare och öka antalet L.

I utgångsläget A har jag ritat ut en isokvant utefter alla kombinationer av K och L ger Q=100. I B har K blivit dubbelt så dyrt vilket gör att isokost skiftar ner på K-axeln. Den röda linjen blir då ny isokost. För att ta reda på hur mycket L och K som nu ska användas parallellförskjuter vi den röda linjen tills den precis tangerar isokvanten. Detta har jag markerat med den gröna linjen. Punkten där gröna linjen precis tangerar isokvanten visar en kombination av K och L, men med mer L, som också ger Q=100.

I utgångsläge C är isokvanten flackare. Det betyder att K och L i högre grad är utbytbara. Enligt samma princip som i fallet mellan A och B ser vi hur den nya punkten i D innebär att ännu mer L används.

Notera att den röda linjen beskriver samma kostnad som den svarta. Den nya isokosten är den gröna linjen och den visar den långsiktiga anpassningen med en ny och högre isokostlinje, inom vilket företaget producerar samma Q, men med nytt antal K respektive L.

Frågan om till vilken grad man kan ersätta en en dyrare produktionsfaktor med en billigare beror alltså på isokvantens lutning. På tentan beror isokvantens lutning på hur DU ritar den.

Vi avslutar med en annons. 100 munskydd, eller så många du behöver, kan köpas Apotek365 och köper du något genom denna länk bidrar du med att finansiera den här bloggen.

Ny policy för inkomna frågor kan läsas här. Jag kommer alltså i fortsättningen ta ut en mindre avgift för att svara på frågor i bloggen. Detta dels eftersom jag inte längre får betalt för att svara på frågor och dels för att hålla ner antalet frågor som kommer till min inkorg.

Det visade sig att det finns en betalningsvilja för detta. Den här frågan är från Örebro och lyder enligt följande:

Definiera hur producentöverskottet för ett företag är lika med företagets vinst plus företagets fasta kostnader.

Minns att konsumenöverskottet är skillnaden mellan vad konsumenten är beredd att betala och vad de faktiskt betalar. Producentöverskottet i sin tur är skillnaden mellan vad producenten får betalt, det vill säga intäkterna, och de rörliga kostnaderna. Skillnaden mellan producentens vinst och producentöverkottet är därigenom de fasta kostnaderna. När vi räknar ut producentöverskott drar vi inte av de fasta kostnaderna, men det gör vi när vi räknar ut vinsten.

Vinsten räknas ut genom =TR-TC, det vill säga, de totala intäkterna minus de totala kostnaderna. Producentöverskottet ges av PÖ=TR-VC. Vidare är de totala kostnaderna summan av de rörliga och fasta kostnaderna, dvs TC=VC+FC. Uttryckt som rörliga kostnader får vi differensen mellan de totala och fasta kostnaderna VC=TC-FC, vilket alltså är att kasta om ekvationen innan.

Då måste följande gälla: PÖ=TR-VC -> PÖ=TR-(TC+FC) -> PÖ=(TR-TC)+FC

Notera att vi då har uttrycket för vinst (TR-TC) med vilket vi kan förenkla till

PÖ=+FC

Alltså att Producentöverskottet är lika med vinsten plus fasta kostnaderna. Grafiskt kan det se ut så här:

Priset är satt till P enligt den streckade linjen varvid producenten vinstmaximerar vid MC=P till kvantiteten Q.

Rektanglarna I + II = Producentöverskottet. Detta räknas ut som (P-AVC)*Q.

Rektangeln I = Vinsten. Detta räknas ut som (P-ATC)*Q

Var är då de fasta kostnaderna? Kom ihåg att de fastna kostnaderna är samma oavsett kvantitet. Med andra ord är de fasta kostnaderna desamma vid vilken kvantitet vi än väljer. Detta ges av de totala kostnaderna minus de rörliga kostnaderna. Med andra ord sammanfaller de fasta kostnaderna med rektangel II, Det vill säga (ATC-AVC)*Q.

Se där, då har vi plötsligt visat grafiskt att vinsten (rektangel I) + de fasta kostnaderna (rektangel II) tillsammans definierar producentöverskottet.

Härom veckan publicerade jag en kort rapport för Entreprenörskapsforum. Här fick jag möjlighet att utveckla mina resonemang kring hur en mild liberalisering av alkoholmonopolet kan hjälpa restaurangbranschen under rådande pandemi. Specifikt har jag kvantifierat den ekonomiska betydelsen för en exempelrestaurang att sälja alkohol för hemmabruk. Resultaten sammanfattas i figuren nedan, och rapporten kan läsas här.

Mikroekonomi är ett mycket användbart analysverktyg. Även för dig som genomfört enstaka grundkurser kan rapporten vara av särskilt intresse att läsa igenom eftersom den utgår från begrepp, antaganden och logik som ni lär er på A-nivå. Har du förstått kursinnehållet är du fullt kapabel att genomföra analyser som denna.

I DN-debatt argumenterar jag tillsammans med ett par krögare att restauranger bör tillåtas sälja alkohol för hemmabruk. Det vill säga, om du hämtar eller levereras hämtmat bör det vara tillåtet att ta med dig en flaska vin till maten.

På kommunal nivå är det här redan löst genom så kallad mikrocatering inom vilket alkohol till maten kan levereras hem under förutsättning att det är ett slutet sällskap och att det serveras i hemmet. Men jag skulle gärna se en förändring på nationell nivå, och att detta utreds skyndsamt.

Varför är det här en rimlig krisåtgärd?

Vinstmarginalen på alkohol är en betydande del av intäkterna men bara tillämpbar vid bordsservering och marginalerna är mycket små i restaurangbranschen. Med anledning av rådande pandemi upplever de allra flesta krögare en kraftigt reducerad omsättning och trots ökad försäljning av hämtmat kommer många verksamheter att försvinna. När det här är över kommer naturligtvis andra uppstå i deras ställe, men det kommer ta lång tid och med stora sociala och ekonomiska kostnader som följd.

Samtidigt som alkoholförsäljningen minskar på restaurangerna, har den ökat på Systembolaget. Det är inte rimligt att staten (genom Systembolaget) i tider som dessa tar den marknadsandel av alkoholförsäljningen som normalt tillfaller restaurangerna.

Till sist är det här förslaget självfinansierat och kostar inte skattebetalarna någonting.

Riskerar alkoholmissbruket att öka av det här förslaget?

Nej. Det är priset och inte antalet återförsäljare som ökar konsumtionen av alkohol. Vin och öl är som bekant dyrare på krogen än vad det är på Systembolaget.

Är kunder verkligen beredda att betala restaurangernas prispåslag på alkohol, när man kan få samma flaska till en bråkdel av priset på Systembolaget?

Ja. Det visar erfarenheter från bland annat USA där en liknande krisåtgärd nyligen införts. Ett viss prisjustering kommer nog äga rum och konvergera någonstans mitt emellan vad det kostar vid bordsservering och vad det kostar på Systembolaget för motsvarande dryck. Marginalerna påverkas dessutom av att mindre tid behöver ägnas åt varje kund. Utöver bekvämligheten och servicen erbjuder restauranger därutöver andra sortiment än vad som finns på bolaget. Ofta från mindre och nischade alkoholproducenter. Att slippa trängseln och smittorisken i Systembolagets lokaler kan nog också locka.

Det kommer inte rädda alla restaurangföretag, men det kan hjälpa många att hålla sig flytande ett tag till.

Update: Medverkade även i podden Ledarredaktionen.

UG är alltid spännande och ofta bra. Igår blev det emellertid lite väl konspiratoriskt. Sossar och Moderater har ingen anledning att konspirera om en arbetslöshetssiffra som är oföränderlig.

Phillipskurvan var en populär förklaringsmodell i början av 1900-talets andra hälft och gick ut på att det fanns en trade-off mellan inflation och arbetslöshet. Den utgick från att staten inte kunde bekämpa inflation och arbetslöshet samtidigt eftersom man observerat en negativ korrelation mellan inflation och arbetslöshet. Genom detta var tanken att staten skulle hitta en jämvikt; om arbetslösheten var hög var det bara att trycka ut lite pengar [Det här kan ju ni som läst Makro A].

Problemet med detta skulle bli tydligt på 70-talet då både inflation och arbetslöshet ökade simultant. Kritiker, däribland Milton Friedman och Edmund Phelps, föreslog en naturlig arbetslöshet som inte påverkades av räntenivån. Skillnaden mot tidigare teorier är att man modellerade förväntningar om inflation. Det vill säga, ett lågt satt arbetslöshetsmål ökar förväntningar på att inflationen ökar och därigenom att beteendet i ekonomin justeras därefter.  Kritiken gick ut på att att när staten stimulerar den aggregerade efterfrågan [kom ihåg: AD=C+I+G+(X-IM)] riskerade man accelererande inflation snarare än långsiktigt lägre arbetslöshet [Det här har ni också pratat om, åtminstone ni som var med på min tid].

Det ska också säga att Milton Friedman motsatte sig existensen av FED (Riksbank) men att om vi måste ha en sådan, så borde vi ha en liten och konstant expantion av penningmängden. Detta eftersom förväntningarna då skulle ligga konstant.

Anders Borg och Magdalena Andersson är nationalekonomer. När de pratar om att sänka arbetslösheten så menar de jämviktsarbetslösheten och alltså uppnå en varaktigt lägre arbetslöshet. Nu har de ju som bekant olika tankar om hur man får en varaktigt låg arbetslöshet och samtidigt hålla inflationen stabil (balans i ekonomin). Det föreligger alltså ingen motsättning i en jämn inflationsnivå och en låg arbetslöshet. Sen kan man ju naturligtvis tvista om inflationsmålet.

Alltså; Riksbanken har ett enda mål och det är att hålla inflationsmålet, men kan inte påverka jämviktsarbetslösheten. Politiker har däremot medel att påverka arbetsmarknadens dynamik, exempelvis genom att sänka inträdeströsklarna på arbetsmarknaden, och därigenom sänka jämviktsarbetslösheten.

Research teamet på UG måste ju någon gång under förarbetet förstått detta eftersom man pratat med åtskilliga akademiker, men ändå valt den här vinkeln. Min gissning är att man vid projektets början valt en vinkel och investerat tid och pengar på den. Hur det än faller ut väljer man att ändå vidhålla ursprungsidén eftersom det annars inte skulle bli ett program, och då har man ju kastat pengar i sjön.

Här är Milton Friedman i sedelpressfabriken.

Gillar konceptet att blanda populärkultur med nationalekonomi. Bland annat tar de upp crony capitalism som i korta ordalag beskriver statligt omfamnande till av staten utvalda företag. Vanligen är det något som hatas av väljare längst med hela åsiktsdistributionen men som i skymundan praktiseras mellan folkvalda politiker och stora företag. Äckligt.

En annan sak de tar upp är hur handel ökar tolerans. Handel äger rum mellan människor då båda parter på något sätt gynnas av transaktionen, du har mindre skäl att ogilla någon du tjänar pengar/nytta på. Finns en hel del forskning i ämnet, bland annat har min före detta kollega Niclas Berggren och Therese Nilsson ett välskrivet papper i ämnet (länk till pappret).

“The mechanism is that a practice of commercial interaction and trade induces people to understand others and to not see them as threatening. In a society that increasingly experiences this, more tolerance could be the result.”